Lediga dagen.
Vart ska man börja tro? Har väl inte gjort så många knop idag egentligen, klev upp, tittade på The Wickerman med Emma, åkte till Hammarn, handla, fikade på fiket. Åkte hem, tog en promenad, åt, skjutsade mor o far på kallajjs, tog in hästarna, tog in hunden, matade honom, duschade, bänkade mig framför tvn med National Treasure mkt bra film iaf :) Jag tycker ju som om såna filmer, älskade Da Vinci koden. Tänk om dessa filmer är sanna? har som läst om tempelriddarna o lemurerna o så. Vore rätt fränt om de iaf finns en uns sanning i allt de dära. Men jaa sen satte jag mig ju här :P Lyssnar på Lugna favoriter över webbradion :) Så jävla sköna låtar, synd på reklamen bara..
Sitter dessutom o funderar, tänk om de hade varit lite annorlunda.. Tänk om de hade varit så som jag vill att det ska vara? Vilket underbart liv man skulle ha.. Jag börjar iaf släppa tanken på allt de där.. Känns rätt deprimerande egentligen.. För jag trodde verkligen att de skulle kunna funka. Men inte nu längre, jag ser skillnaden nu. Du kommer alltid förbli ett as för mej, precis som alla andra killar jag har haft har varit, förutom en...
och han släppte jag.. varför? varför var man så dum? Han ville verkligen att de skulle va han och jag för alltid.. han kollade upp hus och allting som vi skulle kunna bo i... han var helt underbar.. men jag klantade till det.. vart rädd.. allt blev så mkt, så verkligt.. de va precis de jag behövde, tryggheten som fanns hos den killen.. har som ingen kontakt med honom längre.. går itne att hitta igen honom på ngn nummerupplysning.. o jag vet inte ens vart han tog vägen efter att de tog slut.. han stack.. för att glömma.. han var otroligt ledsen.. jag sårade honom oerhört mkt.. och de var inte ens meningen.. utan jag var rädd.. rädd för en alldeles för trygg o bra värld. jag trodde inte att de gick att ha det så fint som vi hade det. de var som att sväva på moln.. jag vet att jag aldrig pratar om honom.. ingen har pratat med honom eller nånting.. han var för bra för att dela med sej av på ngt vis.. jag var väl rädd att de bara var en dröm och att drömmen skulle försvinna om jag berättade om honom och visa upp honom... och jag vill som inte heller prata om honom just för att han var perfekt i mina ögon.. och jag vill inte att ngn ska "förstöra" mina minnen.. dom är mina, kommer alltid finnas med mig så länge jag lever. Jag kommer nog aldrig glömma doften av han heller.. för när de känns som att allting går riktigt dåligt så är de som att han är där, stryker mig över kinden o hans doft bara finns där. de här är ju bara saker hjärnan vill framställa.. men de känns bra då.. jag får styrkan tillbaka... känner att jag kan kämpa vidare.. även fast världen är helt emot mig just då..
Näe nu har jag tagit upp alldeles för mkt av er dyrbara tid :P
Så tack o hej från nu tills nästa gång.
Sitter dessutom o funderar, tänk om de hade varit lite annorlunda.. Tänk om de hade varit så som jag vill att det ska vara? Vilket underbart liv man skulle ha.. Jag börjar iaf släppa tanken på allt de där.. Känns rätt deprimerande egentligen.. För jag trodde verkligen att de skulle kunna funka. Men inte nu längre, jag ser skillnaden nu. Du kommer alltid förbli ett as för mej, precis som alla andra killar jag har haft har varit, förutom en...
och han släppte jag.. varför? varför var man så dum? Han ville verkligen att de skulle va han och jag för alltid.. han kollade upp hus och allting som vi skulle kunna bo i... han var helt underbar.. men jag klantade till det.. vart rädd.. allt blev så mkt, så verkligt.. de va precis de jag behövde, tryggheten som fanns hos den killen.. har som ingen kontakt med honom längre.. går itne att hitta igen honom på ngn nummerupplysning.. o jag vet inte ens vart han tog vägen efter att de tog slut.. han stack.. för att glömma.. han var otroligt ledsen.. jag sårade honom oerhört mkt.. och de var inte ens meningen.. utan jag var rädd.. rädd för en alldeles för trygg o bra värld. jag trodde inte att de gick att ha det så fint som vi hade det. de var som att sväva på moln.. jag vet att jag aldrig pratar om honom.. ingen har pratat med honom eller nånting.. han var för bra för att dela med sej av på ngt vis.. jag var väl rädd att de bara var en dröm och att drömmen skulle försvinna om jag berättade om honom och visa upp honom... och jag vill som inte heller prata om honom just för att han var perfekt i mina ögon.. och jag vill inte att ngn ska "förstöra" mina minnen.. dom är mina, kommer alltid finnas med mig så länge jag lever. Jag kommer nog aldrig glömma doften av han heller.. för när de känns som att allting går riktigt dåligt så är de som att han är där, stryker mig över kinden o hans doft bara finns där. de här är ju bara saker hjärnan vill framställa.. men de känns bra då.. jag får styrkan tillbaka... känner att jag kan kämpa vidare.. även fast världen är helt emot mig just då..
Näe nu har jag tagit upp alldeles för mkt av er dyrbara tid :P
Så tack o hej från nu tills nästa gång.
Kommentarer
Trackback
